| Jag satt häromdagen och läste min tidning
|
| En dag som så många förut
|
| Och jag tänkte på alla dom drömmar, man drömt
|
| Som en efter en tagit slut
|
| Då såg jag en bild av en flicka
|
| Med en skadskjuten kråka i famn
|
| Hon springer iväg genom skogen
|
| Så fort som hon någonsin kan
|
| Hon springer med fladdrande lockar
|
| Hon springer på taniga ben
|
| Och hon bönar och ber och hon hoppas och tror
|
| Att det inte ska vara för sent
|
| Och flickan är liten och hennes hår är så ljust
|
| Och hennes kind är så flämtande röd
|
| Och kråkan är klumpig och kraxande svart
|
| Och om en stund är den alldeles död
|
| Men flickan, hon springer för livet
|
| Hos en skadskjuten kråka i famn
|
| Hon springer mot trygghet och värme
|
| För det som är riktigt och sant
|
| Hon springer med tindrande ögon
|
| Hon springer på taniga ben
|
| För hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
|
| Finns det liv är det aldrig för sent
|
| Och jag började darra i vånda och nöd
|
| Jag skakade av rädsla och skräck
|
| För jag visste ju alldeles tydligt och klart
|
| Att det var bilden av mig som jag sett
|
| För mitt hopp är en skadskjuten kråka
|
| Och jag är ett springande barn
|
| Som tror, det finns nån som kan hjälpa mig än
|
| Som tror, det finns nån som har svar
|
| Och jag springer med bultande hjärta
|
| Jag springer på taniga ben
|
| Och jag bönar och ber fast jag egentligen vet
|
| Att det redan är alldeles för sent |