| Genom nattens djupa mörker |
| Ser jag ljusen utanför |
| Är det dunket emot rälsen |
| Eller mitt hjärta som jag hör? |
| Jag är långt från mig själv |
| Och jag har inget givet mål |
| Jag reser inte till nånting |
| Jag reser ifrån |
| Hon var vacker som en morgon |
| Hon var lycklig när jag kom |
| Men med tiden växer tvivlen |
| Som man inte låtsas om |
| Tills man når till en gräns |
| Då ömhetens ord blir ett hån |
| Då man inte reser till nånting |
| Då man reser ifrån |
| Varför måste tågen gå? |
| Jag undrar varför? |
| En ny natt, en annan plats |
| Men det är alltid samma resa jag gör |
| Ibland står tiden nästan stilla |
| Men lika plötsligt rinner den bort |
| Mellan förväntan och förtvivlan |
| Är steget alltför kort |
| Så man faller utan nåd |
| Men man värjer sig i någon mån |
| Genom att inte resa till nånting |
| Genom att resa ifrån |
| Så man faller utan nåd |
| Men man värjer sig i någon mån |
| Genom att inte resa till nånting |
| Genom att resa ifrån |
| Varför måste tågen gå? |
| Jag undrar varför? |
| En ny natt, en annan plats |
| Men det är alltid samma resa jag gör |
| Men man får inte sörja länge |
| Över det omistliga man mist |
| Vi ska ändå alltid förlora |
| Våra största segrar till sist |
| För vad vi har är ett liv |
| Där allt som vi får är ett lån |
| Och där vi inte reser till nånting |
| Där vi reser ifrån |
| Vi reser inte till nånting |
| Vi reser ifrån |